Upp och ner...
Det har varit mycket intressanta debatter och förhållningssätt till LCHF på sistone. Jag och Nilla har diskuterat mycket kring fetma och viktnedgång.
Vi har diskuterat om hur överviktiga ständigt blir utsatta för glåpord, skämt, nedsättande kommentarer och t om ren diskriminering. Att det är ens eget fel att man går upp i vikt är en vanlig förevändning för att det är okej att driva med överviktiga.
Vi har diskuterat om hur överviktiga ständigt blir utsatta för glåpord, skämt, nedsättande kommentarer och t om ren diskriminering. Att det är ens eget fel att man går upp i vikt är en vanlig förevändning för att det är okej att driva med överviktiga.
Men då måste det vara okej att driva med t ex anorektiker och bulimiker också. Det är väl ingen annans fel att de får ätstörningar? Det kan väl aldrig vara så att tryck utifrån kan påverka en människa till så drastisk självförstörelse? Nej, det handlar nog bara om dålig karaktär. Alla tjocka, anorektiska, bulimiska, drogande, supande, rökande och deprimerade människor har helt enkelt dålig karaktär. De får jobba lite på det och ta tag i sina jävla liv.
"Det största felet med människor är att de inte kan erkänna sina brister...
Om jag hade några skulle jag erkänna det."
Ovanstående läste jag på facebook idag och det är nog så sant.
Vi människor brukar prata om ansvar och om vems det är. Om en varg anfaller en människa, tar då staten ansvar för det? När svininfluensavaccinationen visade sig ha allvarliga biverkningar, vem tar ansvar för det? Staten sanktionerade ju vaccinationerna. Dr Annika Dahlqvist var ända från början emot massvaccinationerna och fick fruktansvärt med kritik för det. Från kollegor och från allmänhet. I slutändan fick hon rätt och då måste vi hitta någon ansvarig.
Så varför är medier i princip friköpta från ansvar under parollen att vi ger folk det folk vill ha. Tidningar skriver om det folk vill läsa. Modehus skapar det folk vill bära. Modellerna är anorektiska för att folk vill se anorektiska modeller med ouppnåeliga och självdestruktiva ideal. Är det så? Är det verkligen det som folk vill läsa och se? Är det folket som begär att McDonalds slogan ska vara "I'm loving it?". Eller mottot från hemglass; "Too much is just enough". Dagligen pumpas vi med bilder, texter och video om hur fantastiskt det är med fredagsmys (som inte är fredagsmys utan OLW).
Ovanstående läste jag på facebook idag och det är nog så sant.
Vi människor brukar prata om ansvar och om vems det är. Om en varg anfaller en människa, tar då staten ansvar för det? När svininfluensavaccinationen visade sig ha allvarliga biverkningar, vem tar ansvar för det? Staten sanktionerade ju vaccinationerna. Dr Annika Dahlqvist var ända från början emot massvaccinationerna och fick fruktansvärt med kritik för det. Från kollegor och från allmänhet. I slutändan fick hon rätt och då måste vi hitta någon ansvarig.
Så varför är medier i princip friköpta från ansvar under parollen att vi ger folk det folk vill ha. Tidningar skriver om det folk vill läsa. Modehus skapar det folk vill bära. Modellerna är anorektiska för att folk vill se anorektiska modeller med ouppnåeliga och självdestruktiva ideal. Är det så? Är det verkligen det som folk vill läsa och se? Är det folket som begär att McDonalds slogan ska vara "I'm loving it?". Eller mottot från hemglass; "Too much is just enough". Dagligen pumpas vi med bilder, texter och video om hur fantastiskt det är med fredagsmys (som inte är fredagsmys utan OLW).
Samtidigt ska vi äta fettsnål nyckelhålsmärkt mat för det är bra för dig. Vill du gå ner i vikt kan du göra det på godis för det är faktiskt bara kalorier som räknas. Fast det är kanske inte så bra för dig. Bilden av en man som sitter och käkar gott&blandat med ett missgynnsamt leende mot en liten pojke som frågar sin mamma om det är lördag idag. Nä, men ibland är det bra att vara vuxen. För då får man äta godis när man vill.
Vi lever i en ful värld full med lögner, propaganda och lockelser. Allt för att tjäna pengar. Vi ställer godiset vid kassorna så att barn kan skrika på sina föräldrar som då skäms och köper godiset till sina barn. Vi skriver tidningar som innehåller en blandning av artiklar om att gå ner i vikt, så kommer du i sommarbikínin, se smalare ut, tappa 10 på 2 veckor osv. Vi sänder teveprogram där vi kan se hur tjockisar misshandlas till absoluta gränsen av vad de klarar av. För vem skulle väl vilja se ett program där de lugnt och sansat går ner i vikt genom bra kost och motion som är anpassad för deras vikt? Men här har vi en tränare som driver på en man som väger över 150 kilo att springa. Det är misshandel. Men det är budskapet. Ät mindre och spring mer...
Nej, ingen förtjänar att bli behandlad illa för att de har fallit för propaganda, fredagsmys och "I'm loving it!".
På en hel del ställen har jag sett nu att folk försvarar sitt nedlåtande sätt och sina gliringar med att de vill påverka den tjocke att ta tag i sitt liv. Varifrån kommer den här föreställningen att negativ kritik är den bästa motivationen? Varför är inte reklamen så här istället då?
"McDonalds, för du suger om du inte gillar det"
"Fredagsmys, bara för de som vågar äta chips och godis"
"Maybelline, för om du inte har råd med det så är du lite sämre än alla andra"
Varför inte påtrycka negativ kritik som motivation för alla? För våra barn.
"Fy fan vad dålig du är Tommy, du kan inte ens räkna till fem"
"Lär dig knyta skorna din sopa"
"Det är ingen som gillar dig när du inte kan sitta still och läsa"
Jag önskar att världen var lite vänligare. Att en person som verkligen är bekymrad över sin kompis vikt inte säger: Fan va tjock du är ditt fetto, sluta äta. Utan; du... kompis, jag är orolig för dig. Om du vill ska jag försöka hjälpa dig att gå ner i vikt. Hos mig har du någon du kan ringa till när det känns motigt. Jag ställer upp, du vet... för du är min vän.
Så önskar jag det vore här i världen.
Som tur är har jag en underbar fru som är precis så. Som ställer upp när det är motigt. Och som samtidigt är en person som alla andra och själv kan ha det jobbigt. Men då är jag där för henne. För du vet... hon är min vän och livskamrat... och jag älskar henne!
"Lär dig knyta skorna din sopa"
"Det är ingen som gillar dig när du inte kan sitta still och läsa"
Så önskar jag det vore här i världen.
Som tur är har jag en underbar fru som är precis så. Som ställer upp när det är motigt. Och som samtidigt är en person som alla andra och själv kan ha det jobbigt. Men då är jag där för henne. För du vet... hon är min vän och livskamrat... och jag älskar henne!
/Mattias